Mot bättre tider

Jag är beredd att testa allt. Ta mig fan allt. Utom operation. Känns det som.

Efter mitt “kvällsgooglande” i den eviga följetongen Hopparknä – mellan hopp och förtvivlan feat Hendrick aka Henki, stötte (kul kul!) jag på Radial stötvågsbehandling. Tydligen gör studier gällande att det fungerar mycket bra som behandlingsmetod.

Närmsta behandlingställe? Jönköping och Kristianstad. Grattis, grattis.

Bara för att jag inte kan springa betyder inte det att jag…

…måste sköta min kost så fruktansvärt dålig. Pizza, hamburgare och annan undermålig kost är inte hållbart. Jag borde fatta det.
…Sover otroligt oregelbundet. Ena natten 5 timmar, lediga dagar tar jag sovmorgon och sover bort halva dagarna.
…inte kan göra andra saker som främjar en god kondition.
…helt enkelt inte per automatik sköter min kropp så otroligt dåligt.

Jag måste helt enkelt steppa upp och ta tag i en hel del saker. Det är liksom ingen som kommer att göra det åt mig.

Ingenting gör sig självt och allt sitter bara i huvudet. Det handlar bara om att bestämma sig och göra det till 100 procent.

I morgon är första dagen på resten av mitt liv.

Det sägs att det är 90 dagar kvar till Stockholm Marathon. För vissa i alla fall. För mig är det snarare 455 dagar då. Till 2011 års lopp. Då. Då jävlar. Då ska jag fan vara en av de galna löptokarna som står på startlinjen.

Så de så!

Ytterligare en vecka, och ytterligare 630 mer eller mindre plågsamma excentriska benpress. Dagens 90 repetitioner som precis är avklarade gav en bra indikation på att det är dags att öka lasten i ryggsäcken ytterligare något kilo. Antar att det är ett bra betyg på att allt flyter på i den riktning som är tanken.

I övrigt har inte veckan bjudit på någon träning alls, annat än att man nu faktiskt väljer cykeln framför bilen. Vardagsmotion är inte att förringa.

Kommande vecka måste jag ta det ett steg till och faktiskt gå till det där gymmet också. Så får det bli. Punkt.

Önskar er en trevlig vecka. Ta hand om varandra.

Det känns, det gör ont, det smärtar. Det ska kännas, göra ont och det ska smärta. Således är allt i sin ordning. Således är det bara att kriga på, att lita blint på att det är okej och förhoppningsvis märka skillnad inom en vecka eller två.

Just nu galna danskar som “leker” med ormar på tv. Det märks att OS är slut…

Det är Håkan Alfredsons egna ord där han förklarar hur den så kallade Umeå-metoden går till.

- Under träning belastas senans ordentligt för att påverka de nerver som utlöser smärtan. I början gör det rejält ont, berättar Håkan Alfredson.

Vila ingen nytta
En stel, ömmande sena kan både spoliera en elitidrottskarriär och förpassa en motionär till sofflocket. Även fysiskt inaktiva drabbas. Vanligast är smärtande hälsenor.
Förut ordinerades vila och inflammationsdämpande medicin. Till ingen nytta, konstaterar Håkan Alfredsson. Traditionell operation där en bit av senan skärs bort, ger också klent resultat.

Tre metoder beskrivs
Umeforskarna har utvecklat tre alternativa metoder:
1. Daglig styrketräning i tre månader, där hälsenan belastas med omvända tåhävningar.
2. Injektioner med läkemedel som tar kål på blodkärl och nerver runt den ömmande senan.
Med ultraljud och doppler har umeforskarna nämligen kunnat se att tillväxt av nya blodkärl och nerver är roten till smärtan i senan.
3. Operation där blodkärl och nerver runt senan skrapas bort.
- Injektionerna kräver upprepade behandlingar med några veckors mellanrum. Därför har vi också börjat operera. Eftersom ingreppet görs utanför senan räcker det med sex veckors rehabilitering i stället för sex månader med den traditionella operationsmetoden.
Alla tre behandlingar ger positivt resultat på åtta av tio patienter.

Forskarna kan se att de skadade senorna successivt blir helt normala igen.

Forskarna i Umeå konstaterade att träningsmetoden var lyckosam beroende på att när man upprepar vissa rörelser många gånger förstörs sannolikt blodkärl och tillhörande nerver.

Det är ju punkt ett som jag nu litar blint på. Hård, hård belastning under excentrisk träning.

Jag kan dock inte bli lite förbluffad. Om nu detta är den metod som är den som gett bäst resultat, varför i hela helvetet är inte detta något som de två sjukgymnaster jag varit hos ens nämnt? Det borde ju liksom inte kunnat undgå dem? Jag antar att man helt enkelt inte bara ska gå till en sjukgymnast, utan faktiskt välja en som har, som i detta fallet, en fördjupad, bred kompetens om just hopparknä.

Det finns en i Umeå, Håkan Alfredson. Han har behandlat Zlatan, och mängder med andra elitidrottare med mycket framgång. Det är långt till Umeå. Men ett mail kan man alltid dra iväg. Han kanske kan tipsa om någon kunnig i de södra delarna av Sverige, eller helt enkelt bara bekräfta vissa frågetecken jag fortfarande har.

Källa: Västerbottenskuriren.

Så länge det finns hopp, finns det liv. Eller som vi rehabare brukar säga, så länge det finns hopp, finns det hopparknä!

De senaste dagarna har jag verkligen varit en vattenbärare. Har som sagt tagit ryggan på mig fullpackad med vattenflaskor för att få mer belastning på mitt knä. Det känns bra, och ta mig fan, upplever jag inte att knäet svara lite? Jag hoppas verkligen det!

Ledig två dagar och i morgon blir det gymmet. Endast excentrisk träning, samt cykel eller liknande står på schemat.

I övrigt känns det mesta bra just nu. Vet inte riktigt vad det beror på, men omger man sig med glada människor så blir man väl själv en glad skit antar jag. Dessutom har en rad händelser påverkat mig på senaste tiden, och jag inser att livet helt enkelt är för kort för att inte göra det fullt ut och med massor av glädje!

Ta hand om varandra

…och fullständigt urlakad, efter kvällens bastu och bubbelbad. Dessutom en middag innan dess. Dock inte bra att komma dit fullständigt vrålhungrig. Portionerna är förvisso grymt goda, och fint upplagda, men mest som en aptitretare.

Riktig så mysigt hade vi inte det, men det var gutt ändå.

Tack också till du goa härliga Holländare som visade dig i hela din prakt för oss. Vi glömmer dig aldrig, var så säker

Jag är imponerad, och lyfter på hatten. Stort Grattis Lisa till ett fint genomfört lopp och till att ha klarat Klassikern! En vacker dag är det min tur, var så säkert.

630 excentriska benpress på en vecka. Det har känts bra, helt klart, och nu i eftermiddag ökade jag belastningen med 3 kg på ryggen. Det märktes en viss skillnad direkt, vilket måste till, då jag de senaste dagarna inte upplevt så mycket smärta som metoden tillåter.

Har även kört massor med is samt en hel del strech. 11 veckor kvar då. Känns som ingenting.