Jag borde sova. För länge sedan. Men jag får ingen ro. Sitter istället klarvaken och tankarna bara maler. Maler och maler. Vad var det som hände? Varför var jag så jävla envis, varför kunde jag inte bara gett upp. Svalt stoltheten och känt mig besegrad? Antar att det skedde i en tid då jag bara var tvungen att bevisa för mig själv att jag dög, att jag åtminstone kunde klara av det. Det minsta jag kunde göra var att i alla fall springa ett marathon. Kosta vad det kosta vill liksom.

Jag pratar förstås om loppet från helvetet. Hade jag bara vetat hade jag aldrig ens ställt upp, än mindre gått i mål. Det var ju liksom inte värt det. Stockholm Marathon 2009, den 30:e maj. Dra åt helvete jävla mupplopp! Men jag kan ju INTE ha det ogjort. Jag får liksom leva med det.

Det värsta är ju ändå inte att jag fullföljde skiten, det värsta är ju att jag uppenbarligen inte vill tillbaka. Eller vill jag det? Jag börjar tvivla starkt på mig själv. Funderar starkt på att bara skita i allt vad löpning heter, bara glömma bort att jag överhuvudtaget tycker att det är så jävla kul när allt funkar. Men jag samtidigt vill jag ju så gärna tillbaka, det ger ju så jävla mycket gott tillbaka.

Klart som fan att jag vill tillbaka. Klart som fan att jag ska tillbaka. Men jag måste ju bestämma mig i så fall. Sluta tycka så jävla synd om mig själv och sluta älta skiten. Jag måste ta rätt beslut, ta fram tjurskallen och ge mig fan på att jag ska tillbaka. Först då kan jag komma tillbaka. Svaga människa.

Jag känner mig så svag, men måste vända på det om det ska gå. Den enda som kan göra det är jag själv. Ingen annan.

Nu jävlar. Nu plockar jag fram järnviljan, tar mig i kragen. Släpper allt gammalt skit och gÃ¥r vidare – rakt in i framtiden. Den ska bli fantastisk och den ska bli det pÃ¥ grund av mig. Det är nu och framÃ¥t som gäller.

Share on Facebook