Mot bättre tider

Det är alltid lika härligt när man kliver utanför det komfortabla, och lyckas. Det var likadant sommaren 2007 då jag för första gången sprang ett marathon. Vad var det egentligen som väntade mig? Jag hade ju ingen aning, jag hade ju aldrig gjort det innan. Då sprang jag runt som en naiv, förvirrad själ och letade efter stadion i nästan 5 timmar. Gången efteråt kapade jag bort en timme, då visste jag  ju vad som väntade, och lite mer vad som krävdes.

Igår, debut i triathlon alltså. Mini-varianten. Jag visste inte vad som väntade. Eller jo, det visste jag, klart greppbart i jämförelse med det jag precis beskrev ovan. Men jag hade ALDRIG simmat 300  meter för att jag verkligen var tvungen. Jag hade hellre aldrig gjort det i 17 gradigt vatten. Det största problemet var kylan. Att jag har noll teknik vad gäller simning kom lite i skyundan av kylan som bet tag i kroppen och gjorde att man fick fokusera för att ta sig framåt. Det låter hemskt, så illa var det inte, man simmade ju inne vid land, massor av folk som skulle kunna rädda dig om det gick åt skogen, plus att du bottnade stora delar av vägen. Med  tiden 8:05 var jag distanserad i tid av 223 personer i herrar motion. totalt var vi 246 som ställde upp. Således, när jag brukar blöta ner mig så badar jag, har aldrig simmat.

Upp ur vattnet, och springa barfota fram till växling. Kan väl ha varit ett par hundra meter cirka. Någonstans på vägen sticker det till i foten. Uppumpad av adrenalin och fokus på att växla till cykel kan jag inte riktigt säga var det hände, men jag skar mig satan i foten (skulle det visa sig efter målgång). Fram och torka av fötterna, på med hjälmen och t-shirten och ge sig av.

2 mil senare (eller snarare 18 km enligt min och mångas mätningar), och 38:38 hade jag den 202:e tiden på sträckan, i konkurrens med en och annan fartdåre med fin racerhoj. Cyklingen var mer okej, något jag trots allt kontrollerade på ett helt annat sätt. Men jobbigt var det, minst sagt.

Sista växlingen, lite mindre att tänka pÃ¥. Ställa cykeln, ta av sig hjälmen och ge sig av. Det känns konstigt att börja springa när man pressat sina muskler pÃ¥ cykel i knappa 40 minuter, men de gick bra, kändes helt okej. Hade otroligt svÃ¥rt att fÃ¥ in en bra andning, kunde inte ta hela andedag utan kippade mest efter andan i början. Nötte pÃ¥ i nÃ¥gra km och det ordnade till sig hyfsat. Kände lite stelhet i baksida lÃ¥r, och en fot som ömmande lite vilket innebar att jag kompenserade och blev öm i benet, men höll det kontrollerat. Efter halva sträckan kostade jag pÃ¥ mig en liten ökning, vi hade ju trots allt en buffé pÃ¥ Harrys som väntade…

Löpningen avverkad på 25:36, vilket jag var mer än nöjd med. Sista km på 4:35, vilket tyder på att jag hade kunnat kapa ytterligare någon minut på löpningen, men klokheten tog överhand, vilket jag är stolt över. Inte överdriva något, bara genomföra. Inget annat.

Totaltiden på 1:16:02 kanske låter helt okej, men är i sammanhanget tämligen blygsam. Å andra sidan, det var första gången jag gjorde något sådant här och det är i alla fall en tid att lätt slå nästa år, för det blir ju en fortsättning, helt klart! Jag hade i alla fall omkring 60 stycken efter mig i totaltid. Således, inte helt sist i alla fall.

Chocken kom väl när jag så tog av mig skon. Såg grisigare ut än vad de var, men jag hade hyvlat bort en del av trampdynan, troligtvis av en glasbit eller liknande och strumpan som vid start var vit, hade blivit röd. Hehe, det är en tuff sport, minsann!

Dagen efter känner jag endast av just sviterna av detta, jag kan inte riktigt sätta i foten riktig, utan kompenserar och blir stel som satan på utsidan av underbenet. Men det rättar säkert till sig på ett par dagar.

Efter jobbet idag tog jag mig ner för att kolla på de riktiga järnmännen och kvinnorna som gjorde den riktiga Iron-man. De är verkliga kämpar. Simma 3800 meter, cykla 18 mil och sen avrunda med ett marathon är dårskap som imponerar på mig massor. Stod nere vid målet och såg kämparna ta sig i mål, och tänkte att, kanske, kanske, så är det jag som någongång gör det de precis hade uppnått.

Jag ska bara lära mig simma först…

En fantastisk dag, en kul grej och en riktigt rolig tävling.

Share on Facebook